barnflicka på klostret

att vara barnflicka på ett kloster
är fanimej ingen bal på slottet.

Dag 1 bröt jag ihop. det tar på krafterna att besegra inte bara ett, utan två monster. en 20månaders bebis vägrar sova, springer varje kvart mot dörren och gråter efter mamma och skriker så att det riktigt skär i hjärtat av moderskänslorna. mitt i tumulten ser jag en spindel stor som en femkrona i just mitt sovrum och börjar gråta jag också (ni som känner mig vet att jag inte skojar om min spindelfobi/hysteri). efter att ha garderat mig med både flugsmälla och den tjockaste tidning jag kan hitta började jakten. några minuter senare var jäveln DÖD och jag på oerhört darrande ben (på riktigt). skakig i kroppen och med adrenalin från jakten tar jag ungen och kastar i säng, varpå hon skriker ungefär 1 minut för att sen trilla ihop av trötthet och somna. bara 3,5 timme senare än planerat.

Dag 2 har gått mycket bättre, förutom att ungen vaknade förkyld och min väska plötsligt fick ett helt nytt fack; snorfacket. jag lärde mig av mina misstag igår och slängde istället ungen i säng klockan 8. hon grät och skrek i 1 minut och trillade sen ihop precis som igår. nu sover hon, om än något snarkandes, sött som en prinsessa. VICTORY!

så då går jag och gör te.