upp

på väg till lanzarote i januari skulle det visas en upplyftande barnfilm på flyget. jag och pontus satt fulla av förväntan med hörlurar på och log som de tioåringar filmen var ämnad för. ingen kunde ana att jag fem minuter senare skulle sitta och storböla med storebror leendes bredvid som säger "du är precis som pappa" och jag bland tårarna mumlandes "men ingen sa att den skulle vara så himla sorglig.."

toksorglig film. men fin.