alltså. min kärlek till håkan lär aldrig dö.
jag vet att de flesta hjärtan svalnade nån
gång efter 16-17 års ålder. men inte mitt.
på väg mot 19 och kär som aldrig förr <3
jag minns när jag var jätteliten (typ 14 år) och lyssnade på "Vi två, 17 år". jag tänkte att 17 - det är gammalt. inte trodde väl jag att jag skulle lyssna på den låten med riktig mening bakom några år senare. idag kan jag se tillbaka på mitt år som 17. old fuck.
vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år
jag finner nya favoriter hela tiden, ibland samma låt flera gånger. jag blir nykär varje gång. dagens håkan är "Sång i buss på villovägar 2007". Hur kan ord bli så vackra?
Oho för natten som skriker Ja
när morgondagen skriker Nej
Oho för den där första gryningen i dina armar
stark som våren nu när den blommar
Oho framför din stereo när allt harmoniserar
Där kan man aldrig bli förstenad
Oho för att satsa det sista på travets tröttaste krake
Oho för att satsa det sista på mirakel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar